Jag hade "bråkat" med mina närmaste vänner i klassen rätt mycket.

Det var då ett bråk var om någon hade umgåts med den andras kille typ..
Och ens förhållanden..herregud! Dom var liksom fortfarande på lågstadienivå typ.

Men ändå så är det den här tiden som jag saknar mer än något annat just nu.
För då var man liksom alltid ärlig. Man blev alltid sams. Och man hittade alltid på något kul.

Och min gamla klass, herregud. Inte sett vissa på flera månader...

Jag var heller inte med på klassresan. För det kändes liksom som att jag inte var en del av dom längre.
Jag hade förändrats helt enkelt. Till någon helt annan. Blivit äldre i sättet.
Tror nog att dom skulle bli helt chockade om dom träffade mig nu..

Jag minns morgonen jag skulle börja 6:an. Det tog 2 h att somna på kvällen. Sen skulle jag upp kvart över 6.
Nästan en hel timme kortare sömn än när jag gick på Ekbacken.
Jag och Lovisa möttes t.o.m på morgonen innan. för att få det att kännas som som vanligt lite grann iallafall.
Jag trodde verkligen att vi skulle hinna träffas varje dag som vi hade gjort i ett års tid. Att vi inte skulle glida isär det minsta. Men tro mig jag hade fel.
Taxin kom och jag gick på. Såg mig knappt omkring i bussen utan bara satte mig långt fram. 
Jag minns att första dagarna på pw var hemska. Jag hade ingen att vara med. Men sen så lärde jag känna Tilde och det blev typ "vi" eller vad man ska säga. Men hon bytte skola och jag blev ensam igen. Hemskt kändes det.
Jag ville tillbaka till min gamla skola..
Men jag gav inte upp! Jag fick nya vänner, många också. Dom är jag även vän med idag också. 
Lovisa och jag kunde iallafall träffas 3-4 gånger i veckan så det blev inte så jättestor förändring.
Tills jag flyttade till Malmköping. Har nog aldrig känt mig så vilsen som då.
Jag kände ingen där. Jo en tjej men henne hade jag tappat kontakten med.
Det var då jag började hänga i Flen varje eftermiddag. Tog alltid 7 bussen hem och satte mig framför datorn tills jag var tvungen att sova. Det var mitt liv.
Sen genom mamma lärde jag känna Emmy. Man kan säga att det var räddningen och anledningen till att jag fortfarande sitter kvar här i lilla Malmköping.
Och nu ett år senare, tänker jag tillbaka på tiden.
Så mycket förändras på ett år. Stil,umgänge men mest av allt, man förändras i sig själv.

Ni som inte känner mig vet ju förstås inte hur mycket jag har förändrats. Men tro mig det är en hel del.

Ni fick ett långt inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig lite. Och få er lite mer insatta i mitt liv.
Så kom ihåg, lev livet fullt ut och lev som om morgondagen inte finns!

Puss på er läsare! ♥